En sista koll

Jack fick en dag vila till, med bara lite skön linimentmassage, men tisdag morgon blev det en skrittrunda igen. Samma som sist, återigen för att kolla hur han kändes. 

Vilken skillnad! Bara i en nedförsbacke tog han till traven, och sen hjälpte jag honom i sista, den backen är rätt lång och seg.

Så äntligen kunde jag boka in det sista inför träningen. Off we go tomorrow! 

Kontroll

Fredagmorgon väntade besök av hovis. Ganska bra tajming då jag kunde analysera lite hur han betedde sig, och bolla lite tankar med en annan hästmänniska. Dessutom fick vi en bakselerem så vi slipper köra med spännband framöver :P Tack och bock!

Jag upplevde Jack till att vara lite stressad fortfarande, men stod ganska väl på sina fötter. När hovis sedan tog höger fram så krånglade han lite, satte in bakbenen väldigt långt under sig och ville inte riktigt stå på vänster fram. Bak stod han gärna och vilade med vänster bak, men annars inget krångel under själva skoningen. Gick över honom ytterligare en gång efteråt, sticken hade nu blivit lite större svullnader, lite mer diffusa, men inte extrema. Däremot hittade jag en svullnad på insidan av vänster fram. Suck. Lätta panikkänslor bröt fram, men så lugnade jag mig med att han kanske bara fått ett stick där också.

Men hörde ändå av mig till C, framförallt nästan-vurpan på asfalten gjorde mig orolig och jag ville ta det säkra före det osäkra och kolla upp honom. Konträningen i Vaggeryd fick vi ställa in, jag fick åka själv.

Men söndag morgon hade svullnaden äntligen börjat gå ner, det var bara lite kvar under knäet, så jag tog ut Jack på en skrittrunda. Främst för att kolla hur han kändes inför kvällens besök av C. Han marscherade glatt iväg, men när det gick lite uppför så drog han något vänster. Bad jag om ställning till höger så gjorde han dock det utan större knussel. Däremot märktes att någonting inte var som det skulle i nedförsbackarna. Han ville helst inte bromsa vagnen någonting själv genom bakselen, utan försökte istället springa ifrån den. Bromsade jag vagnen så var allt lugnt.

C konstaterade sedan på kvällen att han fått en ganska rejäl sträckning i ena ryggfilén. Stämde bra överens med händelseförloppet. Massor med nålar i ryggen blev det. Det svullna benet visade sig vara ett slag strax under knäet, men väl på gång tillbaka.

Vi dividerade lite hur jag skulle göra med veckans planerade träning. Jacks hälsa går ju alltid först! Men C förespråkar sällan någon längre vila, utan vi skulle ta det lite försiktigt istället. 

Känner mig väldigt glad över att jag tog ut C, min magkänsla var rätt, och känner mig väldigt lyckligt lottad att ha henne så nära! 

​Under attack

Jack fick några dagars vila efter senaste träningen på C, så på torsdagen kände jag mig mer än motiverad till att få träna lite igen. Extra glad blev jag när jag såg att höet var balat och inkört, yes, nu kunde vi vara på åkern igen!

Tog en kort sväng på töm längs vägen först. Jack kändes också pigg och arbetsglad. Gjorde lite sidvärts och jag tyckte han reagerade som jag ville. Sen ut på åkern. Lite voltarbete på töm, men jag tyckte han var lite väl exalterad, så jag bytte till longering. Jag hade haft det i baktanken redan innan och förberett med grimma över tränset. Så satte ena tömmen i grimman och sen hade jag då dubbel töm till ”longerlina”.

Några varv hann vi, men plötsligt far Jack iväg i en sjuhelvetes fart! Bockar och kickar och lever riktigt rövare. Jack är ju en lugn herre normalt. Först tänker jag sadeltvång, han kastar med huvudet och biter sig i magen, han slänger sig ner på marken! Vad i helvete är det som pågår!? Att försöka lugna honom är lönlöst, det finns inte på kartan.

Strax därefter svider det till på min tumme, jävlar vad det sved till! Sen svider det till på låret. Fan, det är någonting som biter oss! Nu fick jag fart under skorna, med Jack cirklande runt mig så försöker jag förflytta oss upp på vägen igen för att ta oss tillbaka till stallet. Försöker vad jag kan för att lugna honom när vi ska upp på asfalten, men det är inte lätt! Första varvet går an, men när han kommer upp andra gången halkar han, det slår gnistor från skorna så det står härliga till! Han rasar nästan men fångar balansen i sista stund.

Efter det lugnar han sig något och vi kan gå jämte varandra, om än väldigt fort, bort till stallet. Plötsligt svider det till på min axel. Lappar instinktivt till med handen och hör hur det säger kras, det var definitivt någon insekt som nu krupit in i kragen på mig. In i stallet och jag funderar på vad jag ska göra. Jack får gå in i boxen så han kan rulla och klia sig eller vad han nu vill. Jag plockar ihop våra grejer som hamnade lite överallt samtidigt som det svider satan på axeln.

Efter att ha velat fram och tillbaka, ha honom inne och lättare ha koll på honom, eller släppa ut honom så han får röra på sig, så fick han efter lite visitation gå ut i hagen igen. Jag hittade två bett, med en svullnad som en spelkula runt. Jag tyckte också att han inte riktigt ville bestämma vilket bakben han skulle lägga vikten på, och stod gärna med ena frambenet lite i luften.

Visst fanns det en oro att han skulle få någon reaktion på vad det nu var för något som attackerat oss, men samtidigt var oron att han dragit till något när han nästan föll på asfalten ännu större. Att sätta sig i soffan och stelna till efter en incident, det är ju inte särskilt bra för en själv, så jag resonerade likadant för Jack, det är bättre han får röra sig i stilla mak.

Sen var det dags att visitera mig själv. Ett bett på tummen, och ett på låret. När jag tog av mig tröjan för att visitera axeln så surrade det till i tröjan. Insekten var kvar och lite bara lite halvt omtöcknad. Efter lite research kom vi fram till att det var jordgetingar vi attackerats av!

Jag själv stannade uppe ett par timmar extra, för att se så jag inte fick någon reaktion, och samtidigt kunde jag gå ut en vända extra för att titta till Jack. Han var fortfarande uppjagad, men betade med alla fyra hovar i backen.

Sån liten skit kan ställa till så mycket! 

Stretch

När vi körde hinder igår så blev jag lite orolig för Jack. Varje gång vi passerade stallarna så drog han ditåt, precis som att han ville gå hem. Maraton som är det bästa han vet, och han vill gå hem? Jag misstänkte att han nog fick sig en törn då när bakselen gick sönder. Att bromsa vagnen från full galopp i däckeln, det kan omöjligt vara skönt!

Vi hade en lektion inplanerad hos C på söndagen. Hon är ju även Jack’s fysio så innan jag la på däckeln så bad jag henne kolla över området runt manken. Det blev en god stund med behandling först, nog hade han fått sig en törn allt. Däckeln hängdes in i transporten igen, och kapsonen åkte fram, och vi fokuserade dagens lektion på att stretcha honom.

Han betedde sig ganska snarlikt som när vi var där och tränades själva. Trängde speciellt längs ena långsidan. Jag älskar verkligen känslan när tränaren säger precis det man själv tänker! Då känns det som jag kommit en bit på rätt väg. Sen är det det där med timingen, den kan fortfarande bli något bättre. Förutom att hålla reda på att han ställer och böjer så skulle jag nu hålla reda på när han skjuter ifrån med inner bak. Då skulle jag ge min hjälp för att byta gångart. Något snurrigt till en början, men det, i kombination att jag lättade lite mer i linan, gjorde galoppfattningarna så mycket mer sansade.
Nu blir det vila ett par dagar för honom innan vi laddar för nästa träning.

Virvelvind

Hem och tillbaka i verkligheten. Prio 1 – vaccinera hästen! Innan veckans slut så skulle de 21 dagar buffert man har rinna ut. Skickade iväg ett sms till vetto på morgonen och bad att måtte han inte vara på semester. Vi lyckas hitta en lucka samma dag, för det var sista dagen innan semestern för honom. Phew!

Hem lite tidigare från första jobbadagen (inte helt dumt), vetto kom som en virvelvind, skrev, sprutade och iväg han for igen! Fast han stannade upp en microsekund och undrade om han inte kunde få köpa hästen till sitt barnbarn :P

Nu blir det ytterligare ett par lugna dagar för Jack. Men snart, snart kan vi träna lite igen. Det kliar i fingrarna sedan förra veckan!

Man kan inte bara vara ett hagsmycke…

Skada

Det verkar gå troll i körhästarna just nu. Många som fått avboka eller boka om planerade tävlingar. Nu är också jag drabbad.

Jag hade gjort den dagliga visitationen, men bara några timmar senare ringer det på dörren. Jack har ett stort sår på insidan av vänster ben. Det är inte djupt så jag känner mig inte orolig. Lite svullen under, men inte halt. 

På med smörja och så avvaktar vi och ser. Vi har inga fler tävlingar inplanerade just nu iaf. 

Tandis

Direkt från C åkte vi vidare mot tandläkaren. Det var dels snart dags, men så har jag funderat en del på det här med att jag inte får effekt för vänstertömmen. Att utesluta att det är något som kärvar i munnen var första steget.

Jag märkte speciellt när vi var ute och tömkörde i torsdags att han bara skummade på högersidan. Tandläkaren kunde dock inte se några tydliga ojämnheter mellan sidorna. Men tänderna var något vassa och hade tendenser till hakar. De främre käktänderna var något högre än de längre bak. Men inga skador i slemhinnorna förutom ett litet bitmärke (som inte gått hål) längst bak.

Jack såg lätt förtvivlad ut med munstegen på och verktyget i munnen. Han tittade så hjärtskärande på mig, men det märktes tydligt hur mycket lugnare han blev när jag kom och höll om honom. Återigen fascineras jag av att de står ut med allt vi hittar på med dem! Älskade vän! 

Nu blir det lite vila, förhoppningsvis hinner han smälta en del innan vi tar nya tag igen :)

​Post-Tjolöholm

Tävlingen i helgen tog mer på krafterna än vad jag kunde ana. I två dar så har jag nu inte kunnat förmå mig själv att köra någonting kvällstid. Jag har packat upp och tvättat allt blött och skitigt, gått en promenad med Jack, men det är allt.

Jack å andra sidan verkar inte vara särskilt tagen, skönt! Igår hörde jag dem rejsa i hagen sent på kvällen, och när jag gick ut för att se till honom så gnäggade han och kom sen i full fart mot mig. Underbara känsla! Vi behöver ut och åka tillsammans, det stärker vårt band och jag upplever att han tycker det är så roligt att komma ut och se nya platser.

Jag har försökt blogga lite om tävlingen också, men det går trögt och hjärnan vill inte fokusera. Men det kommer nog lite pö om pö så sakteliga. Jag är inte på något vis missnöjd med tävlingen, eller jo, lite med precisionen, men på det hela taget känns det ändå rätt okej. Jag vill passa på att tacka L för det fina groomandet, och E&Aför husrum. Utan er hade vi ju aldrig lyckats ta oss ut och tävla!

Nu börjar vi så sakta snegla mot nästa tävling, Flyinge 1-2 juli. Vem har lust att grooma denna gången?

Kontinuitet

Fyra dagar i rad har Jack gått nu. I måndags var det visserligen bara ett skrittpass, men det kändes ack så viktigt efter den extralånga rundan det blev i söndags.

Jag lyssnade på Ridpodden – Håll hästen frisk för ett tag sedan och där påpekades att tredje dagen är den där det är störst risk för skador. Hästen är lite mör i kroppen och jobbar inte optimalt. Sedan dess har jag försökt träna i block om tre. Tre dagar, sen en vilodag och sen tre dagar igen. Men aldrig, eller mycket sällan iaf, samma typ av träning två dagar i rad. Det har funkat riktigt bra, även för att ge mig själv lite återhämtning emellan.

Jag tycker vi har lyckats vara rätt så kontinuerliga på sistone, men ibland kommer ju ”resten av livet” och ställer till det. Just så blir det nu i ett par dagar, därför råkade det bli fyra dagar i rad innan. Med lite nyheter introducerade igår så hoppas jag några dagar ledigt kan hjälpa och få det att sjunka in.

Nya tag till helgen igen :)

Gungbräda

Idag fick Jack en kontroll inför tävlingen nästa helg. Jag har ju på sistone tyckt att han känts fantastisk i kroppen. Jag fick medhåll, om än att han är lite stel i länden, men det är inget som är låst längre.

Redan sist C var ute så pratade vi om att börja med samling. Jag kände mig lite orolig, jag hade ju inte full koll på tempot då, men det blev också upprinnelsen till alla de övergångar vi gjort på sistone. Varje övergång är ju lite samling. Nu i efterhand känns det bra, jag har liksom brutit ner det i lite mindre bitar att ta oss över först.

Eftersom han inte behövde någon behandling, så tog vi ett träningspass istället. 

Värmde upp med lite lösgörande på åker

Vingligt värre utan gjord, och Jack var stundtals lite ofokuserad eftersom han nu hade fullt synfält. Men när vi sen gick ut på vägarna för att jobba med samlingen så jobbade vi mer med ”långa tyglar”-teknik än ren tömkörning. Några tyglar äger jag visst inte, så blev lite knöligt med långa tömmar :P

Först och främst låg fokus på att få Jack att lägga över vikten bakåt. Jag skulle föreställa mig en gungbräda. C fick visa, och efter en liten stund kunde jag se vad hon menade. Sen fick han inte gå iväg när hon bad honom komma fram, utan lugn och sansat röra sig framåt i bakvikt. Inte helt lätt och Jack försökte gärna fuska med att tvära. Men så plötsligt såg jag det, hur bäckenet lutade sig bakåt!

Sen fick jag ta över tömmarna och kände mig helt vilsen. Hur gjorde hon egentligen? Men jag blev guidad genom övningen och fick känna känslan av att han bara lägger bak vikten. Sen pass på att han inte går iväg. Jag trodde nog att han skulle vara tung i handen och vilja gå ifrån mig. Men inte farligt alls, och när det hände så skulle jag ställa honom lite mer mot mig igen och lyfta honom lite fram för att få bak vikten igen. Inte ens när vi försökte oss på traven så drog han i mig! Inte tryckte han in näsan heller! Tvärade, javisst, och tryckte ut bogen ibland, men det ska vi jobba vidare med. Sen gäller det i vanlig ordning att jag inte blir stum i handen. 

För mig var det en stor grej att faktiskt märka hur han ändrade sig i kroppen i de olika momenten. Det gör så mycket för vår egna träning hemmavid. Nu känner jag mig sugen på att träna vidare :D